Covid-krisen som började 2019 och tog fart på allvar 2020 ledde till gigantiska fall i konsumtionen och produktionen. Den svenska staten räddade då samhällsekonomin via vissa kontanta stimulanser. Men allt för mycket stöd gick till att skydda skuldsättningsmöjligheterna i samhället, skriver journalisten Oskar Brandt
Covidkrisen ledde till ett dramatiskt fall i hushållens och företagens inkomster och köpkraft. När köpkraften minskar, tvingas många att låna för att tillgodose sina behov. Detta gör att vi får en samhällsekonomi som drivs av att fler människor belånar sig.
Ju fler som belånar sig, desto mer ökar den finansiella instabiliteten i samhället. Vid en viss tidpunkt ökar skulderna så mycket hos privatpersoner att dessa får börja minska sin konsumtion. Då minskar samhällsekonomins storlek och inkomsterna ytterligare när arbetsgivare kanske tvingas dra ner på antalet anställda.
På samma sätt kan samhället vid en viss tidpunkt få slut på personer som bedöms ha kreditvärdighet nog att få skuldsätta sig. Vid sådana tidpunkter kan störningar i kassaflödet i samhället lätt sprida sig i form av dominoeffekter och ge finansiella kriser.
Några få konkurser kan sänka samhällsekonomin
Enda sättet för privatpersoner och juridiska personer att ta sig ur ett sådant skuldberg är att gå i konkurs. Ju högre skuldnivån är i samhället, desto större är risken att några få konkurser får ovanstående dominoeffekter.
Vi har ett inflationsmål på 2 % som många andra länder. Detta anses ligga lagom nära deflation. Deflation är när priserna sjunker och folk väntar med att konsumera i hopp om lägre priser framöver. En för hög inflation har å sin sida till följd att hushållens skulder minskar i värde allt snabbare. En hög inflation straffar dem som sparar i kontanter eller på bankkonton, men gynnar dem som köper fastigheter med lån.
Målet om 2 % inflation har tidigare lett till krav på en åtstramande finanspolitik där många har fått svårt att tillfredsställa sina behov. Vid åtstramningspolitik får Riksbanken försöka stimulera samhällsekonomin via sänkt ränta. Låg ränta leder till billiga lån. För rika ger dessa lån möjlighet till att köpa finansiella tillgångar. För fattiga ger det en möjlighet att dryga ut sin lön, a-kassa eller sjukpeng med dyra konsumtionskrediter. Men båda sakerna blir svåra att upprätthålla i längden vid de tidpunkter då fler når sitt kredittak. Båda typerna av lån kan leda till finansiell samhällsoro vid tillfälliga nedgångar i sysselsättningen i samhället. Vid sådana får fler svårt att ta nya lån eller att betala av sina befintliga lån. Tar inte fler nya lån, riskeras bl.a. fall på aktie- och fastighetstillgångar. De skenande prisnivåerna av dessa är beroende av en ständigt stigande skuldsättning då alltför få har råd att köpa aktier och fastigheter utan lån i tllräckligt hög grad för att upprätthålla lånekarusellen.
Det har funnits extra stödpaket under Corona. Regeringen och riksdagen har lagt expansiva budgetar. Riksbanken har släppt på inflationsmålen. Mest stöd har dock gått till storföretag och de anställda som kunnat gå hemma eller arbeta hemifrån med full lön. A-kasseersättningen har förbättrats och det har blivit lättare att vara sjuk utan sjukintyg de första tre veckorna av en sjukskrivning. Stöden till mindre företag som bär en stor del av sysselsättningen i Sverige har varit svår att få och ofta belastad med återbetalningskrav. Samtidigt är a-kassenivån och sjukpenningen så låga att de är svåra att leva på. Massarbetslösheten är stor. Detta beror på att staten inte tillräckligt återställt möjligheterna till arbetsmarknadsutbildningar för att arbetslösa ska kunna få de arbeten som uppstår. Det beror också på att andelen anställda i offentlig sektor är låg sedan flera årtionden. Detta gör att färre har arbete. Så trots att en del inflationsstärkande insatser gjorts under Corona är ändå mångas köpkraft ändå för låg för att upprätthålla en samhällsekonomi med mindre privat skuldsättning.
Fastigheter och värdepapper kan ändå öka i värde
Den låga räntan på lån gör dock att aktier, finansiella värdepapper och fastigheter ändå kan stiga i värde om flera köper sådana med de billiga lånen. Då får vi en tillgångsbubbla som växer så länge som det inte sker störningar i kassaflödet i samhället. Men risken för sådana störningar ökar dock när köpkraften är låg och skuldsättningen hög i ett samhälle. Så är fallet i Sverige.
Den sjunkande ekonomiska aktiviteten i samhället när fler stannade hemma för att undvika att få eller sprida Covid ledde till tillfälliga stora prisfall på främst aktier i början av 2020. Då gick staten in med finansiella åtgärdspaket som främst räddade bankernas förmåga att ge ut nya skulder och kapitalmarknadens långivare.
Andra länder än Sverige hade lägre offentliga ekonomiska stimulanser av köpkraften och strängare Covid-restriktioner. Detta gjorde att konsumtionen ändå var något högre än i omvärlden. Ändå är det sannolikt inte motiverat hur mycket börsen stigit i Sverige sedan börsfallet i början av 2020. Det var Riksbankens stimulanser till aktie- och fastighetsköp som gjorde att priserna på dessa blomstrade mer än var som befogat jämfört med hur det gick för realekonomin. Många kunde dock spara pengar under Covid-restriktionerna. Nu är frågan om denna uppdämda konsumtion kan ge tillräcklig stimulans för att förhindra kursfall på aktie- och fastighetstillgångar. Många börsexperter tror på ett börsfall inom det närmaste året. Ingen kan vara säker. Men det är osunt när aktier och fastigheter utvecklas betydligt bättre än realekonomin.
Möjligheterna att låna när samhällets produktivitet var extra låg, gjorde att vi fick en extra fart på den lånefinansierade tillgångsbubblan.
Samtidigt ökade risken för nästa finanskris.
Oskar Brandt
