Lokala banker som fokuserar på långsiktiga krediter till lokala små- och medelstora företag har spelat stor roll för ekonomisk tillväxt bl.a. i Sverige. Den utspridda Sparbanksrörelsen från 1800-talet till långt in på 1900-talet bidrog starkt till att Sverige blev en världsledande industriell ekonomi.

I detta gästinlägg skriver journalisten Oskar Brandt om lokala banker i Sverige. För fler spännande exempel från resten av världen på hur systemet med pengar kan användas för att bygga mer hållbara, inkluderande och rättvisa samhällen: missa inte webbinariet med Professor Ester Barinaga 29 April kl 19.

Lokala banker tar samhällsansvar

Den huvudsakligen kooperativa Sparbanksrörelsen uppstod för oss i Sverige på 1800-talet. Idag finns bara 65 lokala sparbanker kvar i Sverige. Under höjdpunkten år 1928 fanns 438 sparbanker. Sparbankerna har alltid haft ett lokalt samhällsansvar i sin affärsidé med sitt behov av ekonomisk stabilitet för att överleva. Bygden och den lokala sparbanken blev ofta förutsättningar för varandras blomstring. Sparbankerna har inte lika ofta låtit företag tvingas till konkurs. Urvalet kunder i granntrakten är ju begränsat. Därför har mer långsiktighet varit en del av utlåningen.

I takt med att Sparbanksrörelsen är på tillbakagång finns tyvärr inte så många alternativa krediter där ränteintäkterna går tillbaka till trakten. De nationella och internationella storbankernas vinster går ofta till aktieägare utspridda över världen. Om vinster stannar i den lokala banken kan mer krediter till eller direktinvesteringar göras för att förbättra den trakt som är lokalbankens marknadsbas. Lokalt placerade banktjänstemän har ofta bättre kännedom om pålitliga entreprenörer. Tyvärr verkar de få kvarvarande lokalbankerna istället slås samman till större och färre bankkontor.

Lokala banker viktigt för Sveriges industrialisering

1800-talet var en period med ett decentraliserat bankväsende. Det fanns ett nationellt nätverk av oberoende men samarbetande småbanker. Så fick svenska företag och hushåll god tillgång till lånekapital långt in på 1900-talet. Systemet var en stor del i förklaringen till att Sverige hade en väldigt stor tillväxt 1870–1970.

Joseph Stiglitz, pristagaren i ekonomi till Alfred Nobels minne, hävdar i sin bok ”The Price of Inequality” (Priset för ojämlikhet) att jakten på räntevinster på finansmarknaden bidrar betydelsefullt till en växande ojämlikhet och ”jobblös tillväxt”. Ett centraliserat bankväsende utvecklar genom monopolliknande egenskaper oskäligt höga avgifter, kortsiktigt vinstintresse och för höga risker under statens skydd.

Sparbanksrörelsens traditioner i Sverige har tvärtom präglats av långsiktighet, att de återinvesterar vinsterna i sin egen verksamhet, att vinsterna leder till samhällsnytta samt att lokalbanker mer lånar ut också till mindre spelare som föreningar, småföretag och kooperativ.

Mer lån behövs till små- och medelstora företag

Ekononomiprofessorn Richard Werner uppfann begreppet ”kvantitativa lättnader”. Dessa innebär att centralbankerna förser marknaden med billiga, statliga pengar i lågkonjunkturer, exempelvis efter finanskrascher som den 2008, för att stimulera ekonomin. Men när pengarna går, som de mestadels gått sedan 2008, till stora aktörer och storbanker har pengarna mest gått till spekulation och inte till att få igång den lokala handeln och industrin.

Werners grundtanke med ”kvantitativa lättnader” var tvärtom att dessa skulle gå till lokal bankverksamhet för att stimulera ekonomin t.ex. genom att små- och medelstora företag lättare skulle kunna få krediter. Centralt är att lånen går till reell produktion och inte till spekulation. Bankerna i bl.a. Sverige har länge i stället främjat lån till tillgångsköpare snarare än till produktiva företag.

Regler mot sammangående och uppköp

För att ett nätverk av lokala och lönsamma banker inte skall gå samman till eller köpas upp av större banker behövs system för att förhindra en sådan utveckling. I Tyskland har man löst detta genom att lokalbankerna, ”sparkassen”, ägts ideellt eller av halvoffentliga ägare.

Bank of North Dakota (BND)

North Dakota är den enda av USA:s delstater med en egenägd bank. Ekonomin i North Dakota har varit vara ovanligt stabil. Under finanskrisen 2008-2010 tog sig delstaten som en av få igenom finanskraschen med statliga överskott. 2010 var sysselsättningen i North Dakota högst i USA med bara cirka fyra % arbetslöshet. North Dakota har precis som Alaska oljefyndigheter men presterar ändå bättre ekonomiskt. Troligtvis kan detta bero på den delstatliga banken.

BND inrättades 1919 med målet att “främja jordbruk, handel och industri” och vara till nytta för och medverka till ”utvecklingen av finansiella institut” i delstaten.” BND fungerar främst som en bank för andra banker. BND hjälper lokala banker att få resurser att låna ut till sånt som stämmer överens med BND:s offentliga uppdrag. Mest lånar BND:s partnerbanker ut till företag och jordbruk. Så skapas och blomstrar sedan länge fler lokala banker i North Dakota än i någon annan delstat i USA. Delstatens olika offentliga inrättningar placerar också stora summor i små- och medelstora lokala banker. På så sätt blir det lokala kretslopp med skattepengar i North Dakota.

Kreditlinor till lokalbanker viktiga

Detta är möjligt genom BND:s kreditlinor till lokalbankerna som då får tillräcklig stabilitet för att kunna axla ansvaret att förvalta offentliga pengar. Sedan stöder delstatens placeringslagar för offentliga medel de lokala bankerna.

BND är vinstdrivande, men har regler som förhindrar att dess inriktning kan utvidgas till riskfyllda områden som exempelvis derivat eller andra improduktiva eller spekulativa sektorer. BND avsätter årligen finansiella resurser till investeringar i samhället genom att köpa ned räntenivåerna med runt 1-5% på utvalda lån till sannolikt särskilt jobbskapande projekt. Detta sker i samarbete med en lokal bank och någon form av lokalekonomisk utvecklingsinrättning som kan intyga investeringens samhällsnytta. Ett antal andra delstater ser nu över om de kan ta efter Bank of North Dakota-modellen.

Det skulle sannolikt gynna Sveriges lokala industrier och ekonomier om vi fick i gång ett nationellt nätverk av fristående men samarbetande lokala banker. Vi kunde hämta inspiration från sparkassorna i Tyskland eller Bank of North Dakota.

Dagens banksystem bygger på att privatbanker skapar pengarna till krediterna de utfärdar ur intet. Så kunde banker i ett lokalt nätverk också fungera. Men på sikt skulle bankerna efter en penningreform kunna låna ut vad lokala människor och företag lånat in till banken. Så skulle återinvesteringen av bankens vinster i bygden verkligen
förstärka såväl lokalbanken som den aktuella orten.

Text: Oskar Brandt

Rekommenderade artiklar

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *