“Ett enkelt sätt att förstå vad det innebär att vi använder bankernas skulder som betalningsmedel är att gå tillbaka till de gamla pantbankerna under medeltiden där banksystemet hade sin början”, skriver Henry Islo.
På medeltiden folk kunde deponera sina värdesaker hos en pantbank och fick sedlar eller värdepapper i retur, vilket fungerade som pengar. Om pantbanken hade gott renommé var dessa sedlar eftertraktade som betalningsmedel.
Pantbanken bokförde transaktionen med hjälp av dubbel bokföring. I Debet under TILLGÅNGAR för de fick ett tillskott av värdefull egendom i sitt bankvalv. Samtidigt hade de en skuld till sin kund som noterades på sedlarna. Kunden, eller någon annan som hade erhållit sedlarna i betalning för en tjänst eller en produkt, kunde när som helst gå till pantbanken med sedlarna i hand och kräva de pantade föremålen i utbyte mot sedlarna. Denna skuld bokfördes i Kredit under SKULDER och EGET KAPITAL.
När någon ville lösa in sina skuldsedlar avbokades den ursprungliga affären från pantbankens balansräkning. Banken fick tillbaka sedeln/kvittot och kunden fick tillbaka sitt värdeföremål. Pantbanken krävde ibland små serviceavgifter när affären skapades och en till avgift när affären avslutades.
Inom en relativ kort tid märkte pantbankerna att bara ca var tionde sedel som de tryckte i retur för deponerade värdesaker kom tillbaka i form av en kund som krävde motsvarande värdeföremål från pantbanken. Innehavare till pantbankerna kom snart på den briljanta idén att för varje sedel de tryckte i retur för deponerade värdesaker kunde de trycka ytterligare nio sedlar och starta en utlåningsverksamhet genom vilken de tjänade ränta på de utlånade sedlar.
På så sätt hade pantbanken snart tio gånger fler sedlar i omlopp ut i samhället än de hade motsvarande värdesaker i bankvalvet. Man kan kalla dessa sedlar för skuldsedlar, eller pantbankens skuld till samhällsborna. Risken var att fler än en tiondel av kunder skulle visa sig samma dag och kräva guld i utbyte mot sedlar. Fördelen var att man tjänade ränta på nio tiondelar av alla sedlar i omlopp. Hela upplägget var strängt hemligt för det gemena man. Alla skulle tro att pantbankerna var solventa och hade guld och juveler i överflöd i sina bankvalv. Samma tradition gäller för bankernas utlåning idag.
En modern bank kan ses som ett strängt reglerade bokföringssystem med väldig små egna reala tillgångar i förhållande till den mängden utlånade sedlar (skuldsedlar) de har på sin balansräkning. Svenska banker ligger på en utlåning som är femton till tjugo gånger mer en de har i egna reala tillgångar; dvs. ett förhållande av mellan 15:1 till 20:1. Deutsche Bank har ett förhållande av 25:1. De största banker i Italien ligger på mellan 40:1 och 60:1. Ett oerhört prekärt läge med andra ord, och en högst skälig anledning att reformera västvärldens penning- och finanssystem.
Det som säkrar banksystemet idag är inte de värdesaker de gömmer i sina bankvalv, utan det är nationalstater; dvs. vi skattebetalare som stödjer upp bankerna med enorma bidrag när de hamnar i svårigheter, vilket de brukar göra regelbundet vart tionde eller femtonde år.
Henry Islo, pensionerad forskningsingenjör och lärare på KTH i Stockholm.
Blogginlägg
Märklig artikel om pantbanker och dagens skuldpengar. Om banken har en skuld till medborgare så kan den ju inte få ränta på den skulden. Bankens utlåning idag sker ju mot säkerheter som är mer eller mindre säkra (från fast egendom till företagsinteckningar, etc. ). Artikeln är vilseledande tycker jag och vänder på skuldbegreppet. Banken kan ha skuld till riksbanken samt till privatpersoner m.fl. som sätter in pengar i banken. Bankens utlåning till t.ex. privatpersoner täcks ju upp med pant i fastighet = tillgång finns. Förklara i stället sambandet riksbank – affärsbankerna.
Vad har jag missat ????