Inflation, räntehöjningar, bankvinster och riksbanksförluster har jämte ökade krav på offentliga investeringar gett upphov till två stora ekonomiska debatter. Den ena rör det finanspolitiska ramverket, den andra penningpolitiken. Frågorna bör inte behandlas separat. Det krävs en penningpolitisk reform som även omfattar finanspolitiken, skriver Lennart Erixon, professor i nationalekonomi, och Samuel Färdow Kazen, utredare på Positiva Pengar i en debattartikel i Dagens Industri den 28/2-2024.
Riksbankens verktygslåda är kontroversiell och ineffektiv. För att få upp inflationen under 2000-talet tvingades Riksbanken bli en ”otyglad storspenderare”. Minusränta och kvantitativa lättnader skapade skenande priser på börsen och bostäder, ekonomisk ojämlikhet och sänkt kronkurs. Räntehöjningarna i pandemins och Ukrainainvasionens kölvatten var också trubbiga verktyg som ökat risken för en privat skuldkris och inneburit enorma förluster för Riksbanken som vanliga löntagare får betala. Vinnare blev storbankerna som under 2023 gjorde 240 miljarder i vinst.
För att lösa situationen krävs en penningpolitisk reform som även inbegriper finanspolitiken. Vi föreslår följande:
- Ett mer flexibelt inflationsmål. Riksbankens sekundära mål bör ges större tyngd och utökas till att inte enbart innefatta makroekonomisk stabilitet. Det bör i likhet med ECBs riktlinjer stödja den ekonomiska politiken i allmänhet som i sin tur kan modifieras av riksdagen utan att riksbankslagen behöver ändras. Så länge inflationsmålet inte är hotat kommer Riksbanken därmed att kunna stötta de folkvaldas prioriteringar av allt från att utnyttja ekonomins maximala kapacitet till att sänka konsumtionen för minskad klimatpåverkan.
- E-kronan införs och blir Sveriges officiella digitala pengar. Riksbanken erbjuder betalkonton med e-kronor utan ränta samt bundet sparande med ränta. Riksbanken kommer då att kunna locka till sig och binda invånarnas sparpengar med hög ränta med följd att hushållens konsumtion och bankernas utlåning faller. Det är ett effektivare och är rättvisare sätt att bekämpa inflation än att som i dag pressa skuldsatta hushåll med höga utlåningsräntor och öka bankvinsterna.
- Dela ut medborgarpengar direkt till invånarnas e-kronkonton. Riksbanken behöver ett verktyg för att expandera penningmängden utan att som i dag gå omvägen via affärsbankerna. Pengarna bör beskattas som inkomster, vilket innebär att statskassan stärks.
- En procentuell likviditetsavgift läggs på betalkonton med e-kronor. Avgiften skulle minska penningmängden och därmed dämpa inflationen samt öka finanspolitikens handlingsutrymme. Medlet verkar dessutom utjämnande genom att större belopp dras från konton med mycket pengar.
- Riksbanken köper obligationer av en statlig investeringsbank. Riksbanken får redan i dag köpa statliga obligationer på andrahandsmarknaden, men till priset av att privata mellanhänder kan göra arbitragevinster. Det hade varit bättre att ändra EU:s lag om monetär finansiering för att tillåta köp direkt av en statlig investeringsbank.
- Riksbanken fråntas möjligheten att manipulera marknadsräntorna genom att låna ut pengar till en privilegierad grupp affärsbanker samt att köpa andra värdepapper än investeringsbankens obligationer. Ska Riksbanken låna ut bör det vara i räntestabiliserande syfte och ske på lika villkor för alla som vill låna. Beslut om riktade lån och branschstöd ska enbart kunna fattas av de folkvalda och bör verkställas av investeringsbanken.
Förslaget stärker Riksbankens möjlighet att styra penningvärdet oberoende av finanspolitiken och affärsbankernas utlåning (som i dag står för 99 procent av penningmängden). Med de nya verktygen kan Riksbanken stabilisera inflationen utan upptrissade bostadspriser, ojämlikhet och övervinster till bankerna som bieffekt. Samtidigt stärks demokratin. Beslut om vad nya pengar ska användas till fattas varken av Riksbanken eller av privata banker utan av medborgare och av folkvalda politiker som kan avkrävas ansvar.
Förslaget möjliggör också en effektivare stabiliseringspolitik. Riksbanken får mer ändamålsenliga medel att motverka både en alltför inflationsdrivande och en alltför återhållsam finanspolitik. Genom obligationsköpen kan Riksbanken bidra till investeringar som eliminerar flaskhalsar i produktionen och ökar produktiviteten vilket tillsammans med likviditetsavgiften dämpar inflationen på längre sikt. Det finanspolitiska ramverket behöver inte längre vara ett hinder; Maastrichtfördraget kräver inte att vare sig investeringsbankens eller Riksbankens skulder och utgifter begränsas.
Målkonflikter kan inte undvikas helt i den ekonomiska politiken. Men vårt förslag gör sammantaget den ekonomiska politiken bättre koordinerad, mer ändamålsenlig och mindre kontroversiell. Riksbankens oberoende och möjligheter att nå sitt inflationsmål stärks. Förslaget befriar samtidigt finanspolitiken från sin underordnade ställning och möjliggör kraftfulla offentliga investeringar i energisystem, infrastruktur och miljöteknik.
Lennart Erixon, professor i nationalekonomi
Samuel Färdow Kazen, utredare på Positiva Pengar
