Regeringen lånar ut till sig själv, men tar omvägen via finansmarknaden. Kapa banden till dem och åtstramningar kunde vara ett minne blott.
Av en slump snarare än som resultat av planering, har det sätt på vilket regeringar och centralbanker finansierat covid-program runt om i världen, gläntat på dörren till ett nytt nationalekonomiskt paradigm. Önskedrömmen om direktfinansiering med suveräna pengar – eller skuldfri finansiering av sociala behov – tycks över en natt ha blivit verklighet. Här är historien om hur det gick till i Storbritannien, och hur det framgent kan förändra synen på offentligtjänster och livsmöjligheter.
Storbritanniens offentliga utgifter för covid-programmen – permitteringar, egenföretagarstöd, akuta bidrag och andra lättnader – uppgår till cirka 400 miljarder pund. Samtidigt har skatteintäkterna drastiskt sjunkit, på grund av en delvis nedstängd ekonomi. Hålet som på så vis uppstått i räkenskaperna, har till stor del fyllts av statlig upplåning, som den första januari i år översteg 2 biljoner pund; inte långt från 100% av BNP. Det må låta mycket, men initierade bedömare anser det vara hanterbart då räntorna är historiskt låga och jämförbara ekonomier länge hanterat ännu större statsskulder – i synnerhet Japan, vars statsskuld för närvarande ligger på mer än 200% av BNP.
Frågan är om vi helt enkelt accepterar denna skuld, försöker att återbetala den med hjälp av skattehöjningar eller än fler nedskärningar (som suger ytterligare efterfrågan ur ekonomin), eller söker efter andra och mer radikala lösningar. Den senaste budgeten valde en dyster blandning: baserad på en prognos om höga skulder så långt ögat når, förvärrade den vårt lidande genom att tillkännage skattehöjningar och nya nedskärningar i utgifterna för allmännyttiga tjänster.
Vad gäller strukturen på de två biljonerna har emellertid en subtil teknisk förändring ägt rum, med enorma konsekvenser. Vanligen finansierar regeringar sina budgetunderskott genom att sälja obligationer till pensionsfonder, försäkringsbolag och utvalda mäklare – banker – och använder sig av Riksgälden som mellanhand. Men just som regeringen var i färd med att emittera obligationer för att finansiera covid-stöden, tvingades en rad andelsfonder, hedgefonder och utländska centralbanker, vilka själva tampades med investerarflykt, skaffa fram nytt kapital genom att sälja en del sitt redan stora innehav av statsobligationer. Med ett plötsligt överutbud av obligationer på öppna marknaden föll priset, eller – vilket är samma sak – så gav varje pund som investerades i obligationer högre avkastning. Lämnad åt sig själv skulle denna marknadsrörelse resultera i högre räntor (sålunda högre lånekostnader) för de nya statsobligationerna, liksom höjda räntor mer allmänt – och det var raka motsatsen till vad regeringen ville.
Då ingrep Bank of England: genom att köpa dessa obligationer på öppna marknaden höll man priset uppe, och – vilket är samma sak – avkastning och lånekostnader låga. Det fungerade, men lämnade Bank of England med ett obligationsinnehav på svindlande 875 miljarder pund, vilket motsvarar ungefär 40% av den totala statsskulden. Liknande stödåtgärder har ägt rum i USA och eurozonen. Detta har två implikationer: den ena etisk, den andra strukturell.
Vad den etiska beträffar behöver hela systemet en översyn, om inte vissa finansinstitutioner skall inkassera omotiverade vinster. Som det nu förhåller sig, får Bank of England bara köpa obligationer på öppna marknaden, och inte direkt från Riksgälden. Denna restriktion innebär att mäklare, försäkringsbolag och pensionsfonder med förtur vid emissioner inte bara gynnades av att deras befintliga obligationsinnehav ökade i värde; ävenså steg vinstmarginalerna då man sålde till Bank of England. Samma institutioner kan dra nytta av rollen som etablerade mellanhänder i handeln, med garanterade vinstmarginaler vid stora transaktionsvolymer, helt utan risk. Detta behöver förändras.
Den huvudsakliga strukturella implikationen är än märkligare. Även om Bank of England agerar ”självständigt” då den fastställer räntor i syfte att påverka inflationen, ägs banken fortfarande av finansdepartementet. Att Bank of Englands obligationsinnehav nu står för en jättebit av statsskulden, innebär alltså att regeringen är skyldig sig själv pengar.
Filosofen Ludwig Wittgenstein grubblade över det absurda i att med vänster hand försöka ge höger hand pengar. Varför? För att förfarandet saknade de ”vidare praktiska konsekvenserna” förknippade med en verklig transaktion. Att en regering är skyldig sig själv pengar har något av samma absurditet över sig. Likväl kan det få viktiga praktiska konsekvenser.
För att förstå varför, betänk att Bank of England köper upp statsskulden med digitalt skapade pengar, eller, med dagens jargong, kvantitativa lättnader. Det uttrycket blev vardagsmat i samband med senaste finanskrisen, då regeringen på grund av sjunkande intäkter var tvungen att låna mer samtidigt som den försökte hålla lånekostnader nere. Knorren den här gången är att regeringen nu lånar av sig själv för att skaffa sig extra handlingsutrymme – såsom att driva program för permitteringar. Och en oavsiktlig konsekvens som underligheterna i covid-finansieringen sålunda medfört, är att idén om att använda ”skuldfria suveräna pengar” – pengar som direktskapats digitalt – för nya användningsområden, legitimeras. Det allt naknare sätt på vilket finansdepartementets högra hand lånar av Bank of Englands vänstra, visar tydligt att detta i praktiken redan sker.
Vi erbjuds här något av en uppenbarelse, och kanske skymtar ett radikalt nytt ekonomiskt paradigm. Föreställ er att regeringen, istället för de komplicerade omvägarna ovan, betalade ut de 72 miljarder punden, 24 000 per person och år till tre miljoner anställda, direkt och digitalt till vederbörandes bankkonton, med direktskapade digitala centralbankspengar. Det makroekonomiska resultatet skulle bli detsamma, utan att uppenbart öka inflationstrycket. Kom ihåg att miljontals människor får dessa pengar, och man har i praktiken redan betalat för dem i och med emissionen av nya obligationer, vilka i sin tur finansierats av nyskapade digitala pengar.
Så, vad skulle uppnås om saker gjordes mer direkt? Man skulle undvika skapandet av statsskulder och obligationsförsäljningar. Man skulle också slippa att kommande års ekonomiska diskussioner bara handlar om de plågsamma val som väntar, för att ”betala för” covid; huruvida detta ska ske genom skattehöjningar eller nedskärningar.
Myten om en statsskuld motsvarande hela BNP skulle gå upp i rök. Kostnaden på 41,6 miljarder pund per år för att serva skulden, och hotet om att kostnaden skulle öka med 25 miljarder per år vid varje framtida 1% räntehöjning, skulle försvagas – och, beroende på hur långt processen drivs, till och med elimineras.
Regeringen kunde kanalisera nödvändiga inkomster till hushållen – inbegripet den allmänt föreslagna basinkomsten – vilket skulle göra det lättare att undvika privat skuldsättning, och sålunda undanröja hotet om ytterligare ekonomiska kriser liknande den som drabbade oss 2007-8. Trenden med nedskärningar kunde vändas och hälso- och sjukvården bli ordentligt finansierad.
I den mån som omstruktureringen ovan helt enkelt ersätter skuld, skulle den förbli icke-inflatorisk. Skuldsättningen och den överdrivna ”finansialiseringen” av ekonomin skulle äntligen minska, och inte bara beklagas.
Det är dags att ta tjuren vid hornen! Carpe diem!
Geoff Crocker är nationalekonom, förespråkare av basinkomst och skriver på www.ubi.org. Hans bok Basic Income and Sovereign Money är utgiven på Palgrave Macmillans förlag.
Den här artikeln publicerades först i Prospect Magazine. Ansvarig översättare är Johan Jeverud från Positiva Pengar.
