Att ge Nobelpriset i ekonomi till mellanhandsteorin om banker är som att ge Ptolemaios fysikpriset efter hans död för att han upptäckte att solen kretsade runt jorden.
– Peter Bofinger, professor i nationalekonomi.
Riksbankens pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne 2022 delades ut till Ben Bernanke, Douglas W. Diamond, och Philip H. Dybvig för deras “forskning om banker och finanskriser”. Forskningen har enligt den kommitté inom kungliga vetenskapsakademin som ansvarar för priset ökat vår förmåga att undvika finanskriser och visat varför banker är så viktiga och måste räddas vid kriser.
Priset har dock blivit kraftigt kritiserat av flera ledande ekonomer. De menar att pristagarnas forskning tvärtom bidragit till att skapa det penningsystem som orsakar finanskriser och skapar ekonomiska klyftor. Varför har priset kritiserats så hårt? Priset delas ut för teorin att banker fungerar som mellanhänder som först lånar in pengar av spararna för att sedan låna ut dessa pengar till låntagarna. Kommittén illustrerar pristagarnas teori med följande bild:
Kommittén skriver: “För att samhällsekonomin ska fungera behöver sparande kanaliseras till investeringar”. “För att förstå varför en bankkris kan få så enorma konsekvenser för samhället måste vi veta vad banker faktiskt gör: de tar emot pengar från människor som gör insättningar och förmedlar dem till låntagare.”
Men detta stämmer inte! I själva verket skapar privata banker pengar själva i samband med sin utlåning. Detta beskriver ett antal centralbanker mycket utförligt och väl på sina hemsidor:
“I praktiken skiljer sig skapandet av pengar från vissa populära missuppfattningar – bankerna fungerar inte som mellanhänder som lånar ut insättningar som sparare placerar hos dem, och de “multiplicerar” inte heller centralbankspengar för att skapa nya lån och insättningar.”
“Bankerna tillför nya pengar till systemet när de ger ut nya lån. Om en bank till exempel beviljar dig ett nytt lån till en bostad får du en skuld på ditt konto hos banken. Samtidigt överförs pengarna som du lånat till säljaren av bostaden, som sätter in pengarna på sitt bankkonto. På så sätt skapar nya lån nya pengar i systemet. På samma sätt minskas mängden bankpengar när kunden betalar tillbaka lånet till banken.”
”En populär missuppfattning är att banker fungerar som mellanhänder vid utlåningstillfället – dvs. att banker endast kan låna ut pengar andra kunder placerat hos dem tidigare. En banks förmåga att bevilja lån har inget att göra med om den redan har överskott av reserver eller insättningar till sitt förfogande” ”Detta innebär att banker kan skapa pengar bara genom att göra en notering i sin bokföring.”
Priskommittén bidrar genom sin prisutdelning till att, som Frances Coppola uttrycker det, “ge auktoritet åt modeller som ger en felaktig bild av hur banker faktiskt fungerar”. Varför är då det problematiskt? Felaktiga modeller gör att man får svårt att förutse framtiden och handlar på sätt som får oönskade konsekvenser.
Professor Peter Bofinger förklarar tydligt konsekvenserna av att antingen tro på (i) mellanhandsmodellen, eller (ii) modellen att banker skapar pengar i sin debattartikel: “När det gäller analysen av bankkriser är skillnaden mellan de två modellerna av avgörande betydelse. Huvudorsaken till bankkriser är vanligtvis bankernas överdrivna utlåning, vilket leder till överhettning, särskilt inom fastighetssektorn. Den efterföljande kollapsen på denna marknad leder till att lånen inte betalas tillbaka och bankerna blir insolventa. Mellanhandsmodellen kan dock inte förklara en sådan ökning av penningmängden. Hushållens sparande, som är den enda kreditkällan i denna modell, är en mycket trög variabel.”
Med andra ord: utgår man som pristagarna gör från mellanhandsmodellen, då kan man inte förklara varför finanskriser uppstår. Bankernas utlåning kan enligt mellanhandsteorin inte öka penningmängden, tillgångspriserna och den totala skuldsättningen. Bankerna kan bara omfördela redan existerande pengar, vilket enligt mellanhandsteorin inte kan ha några makroekonomiska effekter som t.ex. finanskriser.
Den tidigare pristagaren Paul Krugman, som också trodde på mellanhandsteorin, skrev 2012: “När skuldsättningen stiger är det inte ekonomin som helhet som lånar mer pengar. Det handlar snarare om mindre tålmodiga människor – människor som av någon anledning vill spendera förr istället för senare – lånar från mer tålmodiga människor.” Enligt mellanhandsteorin kan den totala skuldsättningen i ekonomin inte öka på ett problematiskt sätt när banker lånar ut pengar.
Årets pristagare, Ben Bernanke, skriver: ”Om vi inte antar otroligt stora skillnader i utgiftsbenägenheter bland olika grupper i samhället bör rena omfördelningar inte ha några betydande makroekonomiska effekter.” Med andra ord, de rena omfördelningar av pengar från sparare till låntagare som banker sysslar med enligt mellanhandsteorin, ska inte ha några betydande makroekonomiska effekter.
Mellanhandsteorin inenbär alltså att det blir omöjligt att förutse finanskriser Därför kunde årets pristagare Ben Bernanke inte förutse krisen 2008. Den 10 January 2008 sa Bernanke att “Federal Reserve förutspår för närvarande ingen recession.” Ekonomiprofessorer som Steve Keen, Dean Baker, Wynne Godley och Nouriel Roubini som utgick från den korrekta modellen att banker skapar pengar i samband med lån och att den totala skuldsättningen därmed i ökar ju mer bankerna lånar ut, förutsåg dock finanskrisen 2008.
Enligt priskommitténs ordförande Tore Ellingsen är årets ekonomipris viktigt för att “Pristagarnas insikter ger oss bättre möjligheter att i framtiden undvika såväl allvarliga kriser som kostsamma räddningsaktioner.” Men handlar man utifrån en felaktig karta av världen kan det tvärtom få mycket dåliga konsekvenser.
Ett första exempel är bankregleringarna. Professor Richard Werner skrev i en akademisk artikel 2014 att förklaringen till att moderna bankregler såsom Basel-regelverken fungerar så dåligt är att de bygger på teorin om bankerna som mellanhänder: “Den moderna metoden för bankreglering, som har tillämpats åtminstone sedan Basel I (1988), bygger på att teorin om banker som mellanhänder är korrekt. […] Om teorin om banker som mellanhänder inte är en korrekt beskrivning av verkligheten skulle det kasta tvivel över lämpligheten av Basel III och liknande nationella metoder för bankreglering”, skriver Werner.
Ett andra exempel är penningpolitiken och penningsystemet. Steve Keen skriver exempelvis att Ben Bernanke, i egenskap av chef för USA:s centralbank FED, varit “initiativtagare till den värsta boom-bust cykeln sedan andra världskriget”. Keen menar att Bernanke genom sin penningpolitik eldat på bankernas utlåning snabbt vilket ledde till bubblor på börsen- och bostadsmarknaden som sprack 2008 med en långvarig recession som följd. Andra kommentatorer instämmer också i att Ben Bernankes handlingar skapat en stor bubbla på finansmarknaderna som riskerar att spricka i framtiden [1][2].
Sammanfattningsvis: konsekvensen av att makthavare fortsätter utgå från den felaktiga mellanhandsteorin om banker är oförmåga att skapa sunda bankregleringar, oförmåga att förutse finanskriser samt att man fortsätter upprätthålla ett penningsystem som skapar börsbubblor, bostadsmarknadsbubblor och ökar redan stora ekonomiska klyftor.
Vill du gå med i arbetet för ett demokratiskt, hållbart och rättvist penningsystem? Engagera dig i Positiva Pengar!
