Kontanterna håller på att försvinna helt. Snart har vi inga statligt utgivna pengar kvar alls. ”Det är därför av yttersta vikt för samhället att frågan om statens roll på betalningsmarknaden utreds både noggrant och skyndsamt” konstaterar Riksbanken i en mycket läsvärd ekonomisk kommentar. Riksbanken gör flera klockrena analyser:
”Som beskrivits tidigare innebär kontanternas eventuella försvinnande ett historiskt skifte, där statens närvaro på betalningsmarknaden förändras kraftigt. Detta leder till frågan om vad staten bör göra på betalningsmarknaden. Denna fråga är egentligen inte väsensskild från den större frågan om vad staten har för roll i ekonomin överhuvudtaget. Motivet för offentliga aktiviteter i ekonomin är oftast att vinstdrivna företag inte kan förväntas fylla alla samhälleliga behov. ”Nationalekonomins fader” Adam Smith skrev redan i slutet av 1700-talet om statens olika roller. Dessa innefattade att upprätthålla lag och ordning och ett militärt försvar, men också att tillgodose behov som inte kunde tillgodoses av vinstmotiv. Modern ekonomisk teori har fortsatt att utveckla detta och man talar där om att marknadsmisslyckanden kan motivera olika typer av offentlig verksamhet.”
Att överlåta penningskapandet samt driften och kontrollen över betalningsinfrastrukturen åt privata företag är problematiskt, som Riksbanken skriver har det länge varit okontroversiellt att vissa grundläggande samhällsfunktioner som rättsväsendet och militären drivs av staten, detta borde även gälla penningväsendet! Marknaden är inte optimal ur alla aspekter, vinstdrivande företag kan inte förväntas fylla alla samhälleliga behov på ett tillfredsställande sätt. Stark statlig närvaro på betalningsmarknaden är nödvändig.
Riksbanken konstaterar vidare att ökade regleringar inte är tillräckligt:
”Bland annat kan det finnas kostnader för att övervaka och kontrollera så att regleringar följs. I ekonomisk teori talar man om asymmetrisk information: företagen själva vet mer om sin verksamhet än reglerande myndigheter. Detta gör exempelvis att företag måste lägga resurser på att rapportera till myndigheter och myndigheter måste lägga resurser på att utvärdera och analysera företagens verksamhet. Det finns också en potentiell kostnad när övervakningen helt enkelt misslyckas och det finns avvikelser från regleringarna som inte upptäcks eller upptäcks för sent. Regleringar tar också tid att utforma och förändra. Under perioder där det ställs krav på snabbt genomförda beslut kan därför förändringar via en redan etablerad offentlig verksamhet vara ett snabbare sätt. Ett annat potentiellt problem är att de reglerade företagen hittar sätt att kringgå och därmed underminera regleringar. I finanssektorn finns det exempel på det i så kallad skuggbankverksamhet – institut som bedriver bankliknade verksamhet men som inte lyder under samma regleringar som banker. Resultatet kan bli en process där regleringar ständigt måste uppdateras vilket gör att det finns en risk att de alltid ligger steget efter.”
Därtill kan läggas problem med att ökade finansiella regleringar ofta har negativa sidoeffekter och kan hämma marknaden på dysfunktionella sätt. En mer funktionell lösning i ljuset av det Riksbanken skriver borde vara ökad statlig närvaro, eller kanske till och med ett fullständigt förstatligande av penningmängden som vi från Positiva Pengar förespråkar?
Riksbanken konstaterar vidare att det finns viktiga principiella frågor här att ta hänsyn till:
”Tills vidare producerar Riksbanken fysiska betalningsmedel till allmänheten i form av kontanter. Men den producerar också digitala pengar som finns tillgängliga för banker och finansiella institut och som de kan betala varandra med genom Riksbankens system för stora betalningar, RIX. Fördelarna med detta är att instituten inte behöver oroa sig för värdet av de övriga institutens pengar och att de samtidigt kan försäkra sig om att de, genom att pantsätta tillgångar i centralbanken, kan få tillräcklig likviditet för att sköta sina betalningar. Om staten inte skulle producera betalningsmedel till allmänheten skulle den alltså troligen fortsätta att göra detta för RIX-deltagarna, medan närvaron på betalningsmarknaden för medborgarna i stället enbart skulle märkas genom regleringar. En fråga är därför om det finns ett principiellt problem, att banker och finansiella institut har direkt tillgång till statliga, digitala pengar medan samhällsmedborgarna inte har det.”
Vi går mot ett scenario där Riksbanken kommer tillhandahålla pengar endast åt storbankerna, men allmänheten får ingenting. Är det verkligen rimligt och rättvist att Riksbanken ska serva stora finansinstitut med statligt utgivna säkra pengar, men att allmänheten inte ska ha tillgång till dessa betalningsmedel överhuvudtaget?
Dessa frågor måste utredas noggrant och skyndsamt. Men det kräver att regeringen snarast fullföljer Riksdagens beslut och tillsätter den planerade offentliga utredningen om statens roll på betalningsmarknaden. Utredningar kan ibland förhalas av regeringar i flera år, vi hoppas att så inte kommer ske vad gäller denna oerhört viktiga samhällsfråga.
Läs hela den ekonomiska kommentaren från Riksbanken här.
Blogginlägg
