I Our Lives in Their Portfolios granskar kulturgeografen Brett Christophers den tysta maktförskjutningen från offentligt till privat ägande – där bostäder, elnät och sjukhus inte längre ses som samhällstjänster, utan som tillgångar i globala investerares portföljer. Johan Jeverud från Positiva Pengar har läst boken och ställer den obekväma frågan: Varifrån kom egentligen alla pengar som gjort detta möjligt?
Många av de miljarder som tidigare bara skvalpade runt i finanssektorn har efter finanskrisen 2007-2009 migrerat till den reala sektorn. Det har naturligtvis inte skett av sig själv. Strategiskt drivna förmögenhetsförvaltare ledde flytten.
Om denna kursändring har Brett Christophers, professor i kulturgeografi vid Uppsala Universitet, skrivit en bok: Our Lives in Their Portfolios. Fokus i boken ligger förvisso på uppköp av bostäder och infrastruktur, inte på överproduktion av pengar eller monetära reformer. Likväl finns en koppling till Positiva Pengar. Vad jag tänker på är iakttagelsen den för PP:s medlemmar kanske mer bekante Joseph Huber har gjort: att man sällan i den akademiska världen ställer sig frågan varifrån alla de pengar kommer som möjliggjort tillväxten av krediter och skulder de senaste 40 åren. För till ”krediter och skulder” skulle ju kunna läggas den ”savings glut” nationalekonomer talar om, förutan vilken förmögenhetsförvaltare knappast skulle existera som yrkeskår. Och svaren torde i båda fallen vara detsamma: pengarna kommer från bankerna.
Our Lives in Their Portfolios är indelad i sex kapitel. Det första har titeln Basics och redogör för olika investeringsfonder. På vilka sätt liknar, skiljer sig från eller överlappar de varandra? Hur ser investerares rollfördelning och insatser ut, i de ofta komplicerade företagsstrukturerna? Hur utformas kontrakt och avtal? Och i vilken utsträckning driver eller outsourcar samma fonder verksamheter (som vatten, el och telekom)?
Kapitel två heter How it came to be och skissar hur investeringsfonder en gång uppstod, hur de med tiden multiplicerats och antagit astronomiska proportioner, varför så många bytt strategi och inriktning just efter senaste finanskrisen, samt hur uppfattningen om ett ”infrastrukturgap” kunnat användas.
Kapitel tre, Mapping Asset-Manager Society, försöker med den ibland magra information som finns att tillgå svara på följande frågor: Vad slags reala tillgångar ägs? Var i världen, och av vem eller vilka? Hur genereras vinster? Varifrån härrör det investerade kapitalet? Och vilken roll spelar ”leverage”- alltså lån som sätt att pumpa upp både vinster och risker?
I kapitel fyra, Costs, dryftas sociala konsekvenser. Privatiseringar och avregleringar har brutit upp ägande- och driftsstrukturer vertikalt – som att man skiljer produktion, transmission och distribution av el från varandra – likväl som horisontellt (sektorsvis och geografiskt). Detta underlättar för aktörer som önskar plocka blott russinen ur erbjudna kakor, och innebär att staten vanligen måste axla de största riskerna i Public-Private Partnerships; alternativt tvingas kompensera privata aktörer vid bortfall av beräknad efterfrågan (en idé vi känner igen från diskussionerna kring svensk kärnkraftsutbyggnad).
Typiska argument som anförs av finanssektorns representanter om varför privata ägare är att föredra framför statliga, följer sedan. Att dessa är idealbilder som sällan stämmer överens med verkliga förhållanden, exemplifieras rikligt. Christophers gör också klart varför ”finansialisering” bör undvikas som skällsord. Alla vill tjäna pengar, alla vill ha avkastning på besparingar. Problemet med fonderna ovan är den kortsiktighet som byggts in själva i systemet. Eller med Christophers fina formulering: ”No sooner is the asset manager ‘in’ than she is explicitly planning her escape”.
Kapitlets avslutande del listar tre ”gyllene regler” nämnda förvaltare har att rätta sig efter. Inga överraskningar där.
I kapitel fem – Who gains? – blottlägger Christophers med några räkneexempel håligheten i ett annat ofta upprepat argument: att det är en välsignelse även för vanligt folk när banker gör jättevinster och bankaktier rusar, eftersom pensionsfonder har stora bankaktieinnehav. Han visar också i hur liten grad det rent allmänt är icke-förmögna medborgares pengar fondförvaltare försöker få att växa.
Av särskilt intresse för PP:s medlemmar är kanske samma kapitels avsnitt om hur även ”privata kreditfonder” vuxit efter finanskrisen. Här handlar det om kapital som samlats in, inte för att investeras i köp, utan för att lånas ut. Att verksamheten i likhet med det mesta som sker i skuggbanksektorn är oreglerad, och, i de fall fonderna inte är börsnoterade, ofta hemligare än underrättelsetjänsters operationer, förvånar knappast. Om åtminstone en sådan operation, ett slags självbefruktande parningsakt, kan Christophers icke desto mindre berätta: bygget av Nya Karolinska. Detta Public-Private Partnership har vi förmodligen ännu inte sett helt utrett.
Det sjätte och sista kapitlet, The Future, försöker att blicka framåt. Inledningsvis talas om hur pandemin tycktes medföra ett paradigmskifte. Plötsligt grep staten in, spenderade som vore vi tillbaka i 50-eller 60-talet, och obligationsmarknaderna sparkade inte bakut. Hade Keynes således haft rätt, då han apropå staters fiskala utrymme påstod ”anything we can actually do, we can afford”? Nja, säger Christophers. Bortsett från att detta uppsving bara handlade om rika stater i det globala nord, missade många som prisade statens återkomst att pengaflöden, ägande och kontrakt fortsatte att röra sig i samma riktning som före pandemin: från offentligt till privat.
Några som inte missade detta var fondförvaltarna. Och då bristen på bostäder till överkomliga priser tycks permanent och global, och konsekvenserna av klimatförändringar innebär infrastrukturanpassningar av helt nya magnituder, förefaller framtiden för de som har ”våra liv i sina portföljer” i alla fall på kort sikt se ljus ut. Vi andra kan förstås trösta oss med att det bara är på kort sikt den ser ljus ut. Men inte heller trösten ser ut att bli långvarig.
Christophers får avsluta:
”Housing and infrastructure are widely ending up in asset managers’ hands not because the latter are the most ‘appropriate’ or ‘suitable’ or ‘efficient’ owners of such assets/…/. Rather, this is increasingly such assets’ default destination simply because asset managers are cash- and power-rich – arguably more so, in fact, than any other category of economic actor at any time in history.”
Johan Jeverud, Medlem i Positiva Pengar
