Varför häller staten våra skattepengar i fickorna på landets rikaste bankirer?
En gång i tiden var det Riksbanken som skapade merparten av våra pengar – i form av kontanter. På den tiden fick bankerna ”låna” kontanterna av Riksbanken. Det genererade 210 miljarder i intäkt till Riksbanken under 25 år mellan 1990 och 2015.
Idag är situationen den omvända, nu är det istället privata banker som skapar 99 % av penningmängden. Under de senaste 10 åren, då Riksbanken köpt värdepapper för att hålla upp inflationen och för att stötta finanssystemet under pandemin, har det byggts upp stora volymer av riksbanksreserver, pengar som banker har insatta på konton hos Riksbanken. Som mest var det i januari 2023 närmare 1200 miljarder. Det var gratis så länge styrräntan var 0%. Men när inflationen tog fart våren 2022 och styrräntan började höjas upp till 4% vintern 2023-2024 så blev det dyrt. Riksbanken fick därför betala 38 miljarder 2023 och 33 miljarder 2024 till de privata bankerna.
Detta är passiva intäkter privata banker tjänar helt utan att arbeta, ta någon risk eller göra någon samhällsnytta. Dessutom finns risk att denna stora mängd nya pengar driver på inflationen och motverkar den inflationsdämpning som var anledningen till höjda styrräntor. Som följd av detta gick Riksbanken med stora förluster och tvingades tigga om 43,7 miljarder av våra skattepengar från regeringen.
Till och med regeringen har förstått att det inte är hållbart att överföra enorma mängder skattepengar rakt ner i fickorna på en priviligierad bankelit. Därför ändrar man nu Riksbankslagen. Det är positivt, men tre saker förtjänar att påpekas:
1. Vi varnade tidigt – först nu lyssnar man
I Positiva Pengars remissvar på riksbanksutredningen 2020 var vi tidigt ute med att varna för att den nya Riksbankslagen snabbt skulle komma att bli inaktuell och behöva uppdateras. Vi påtalade i en debattartikel att den nya lagen skulle ”riskera att strypa Riksbankens förmåga att skapa pengar till den grad att de inte ens kan finansiera sig själva utan måste få skattepengar från staten.” I Almedalen 2023 ställde vi politikerna till svars inför Riksbankens brakförluster och uppmärksammade det absurda i situationen.
Efter ett drygt år med den nya Riksbankslagen insåg man med facit i hand att situationen var ohållbar. I december 2024 fattade man därför beslut om att uppdatera lagen, för att stärka Riksbankens förmåga att finansiera sig själv. Det är mycket glädjande att våra protester till slut fått gehör, men det hade varit bättre om regeringen lyssnat på oss direkt.
2. Den nya lagen är för mesig
Enligt den nya lagen ska Riksbanken slippa betala ränta till bankerna, men bara upp till en summa som motsvarar målnivån för det egna kapitalet, 60 miljarder. Och bara om Riksbankens ekonomi i övrigt är tillräckligt dålig. Med dagens nivå på styrräntan på 2,25 % skulle den nya lagen i bästa fall spara 1,5 miljarder per år för Riksbanken. Det är bättre än inget, men garanterar inte ett stopp på flödet av skattepengar till storbankerna.
3. Sluta bekämpa symptomen - lös grundproblemet istället
Sverige behöver inte fler ad-hoc lösningar, att lappa och laga ett trasigt system hjälper inte. Det är dags att ta itu med det verkliga grundproblemet: att vår penningmängd i stort sett har privatiserats helt.
För en hållbar och långsiktig lösning behöver vi fasa ut de gamla privata bankpengarna och istället börja använda enbart statliga pengar – i form av kontanter och e-kronor. Det skulle kraftigt förenkla hela betalningssystemet, göra det enkelt att förstå och använda, skapa ett mer robust och inkluderande system, bespara skattebetalarna miljarder i onödiga transaktionsavgifter och räntekostnader. Men det skulle framför allt minska risken för finansiella kriser samt minska de ekonomiska klyftorna.
Istället borde seignoraget – vinsten från att skapa nya pengar – ges ut som en medborgarandel, lika mycket till alla medborgare, och lagom mycket för att hålla inflationen på en stabil nivå. Medborgarandel ersätter därmed styrräntan som Riksbankens huvudsakliga verktyg. Nya pengar kan på så vis gynna oss alla, inte bara ett fåtal.
