Vi föreslår en samordnad ekonomisk-politisk reform för en effektivare finans- och penningpolitik med färre negativa sidoeffekter, skriver Lennart Erixon, professor i nationalekonomi, Stockholms universitet och Samuel Färdow Kazen, utredare, medlem i Positiva Pengar och International Movement for Monetary Reform i Dagens Industri.
Det pågår två stora debatter om Sveriges ekonomiska politik. Den ena debatten gäller hur vårt finanspolitiska ramverk ska ändras för att ge utrymme för lånefinansierade samhällsnyttiga investeringar. Den andra debatten handlar om Riksbankens oberoende och penningpolitikens negativa sidoeffekter som ökade tillgångspriser och ekonomisk ojämlikhet.
De två debatterna har tidigare förts separat. Men allt fler har börjat uppmärksamma behovet av en samordning av finans- och penningpolitiken.
Vissa debattörer har föreslagit en samordning genom att Riksbanken underordnas regeringen. Om regeringen ges makt över penningpolitiken så kan den också hållas ansvarig för penningpolitikens kontroversiella fördelningseffekter. (DI 24/9 2023, SvD 06/18 2024, SvD 24/8 2024). Men att göra penningpolitiken underställd regeringen skulle rubba maktdelningen mellan riksdag och regering och mellan det politiska systemet och centralbanken. Regeringen skulle då kunna finansiera reformer bakvägen genom att trycka pengar i stället för att behöva få riksdagens godkännande för ökade utgifter eller ta hänsyn till inflationen.
Riksbanken föreslår å andra sidan en samordning där finanspolitiken hjälper den oberoende Riksbanken att få upp inflationen. Förslaget innebär en otydlig ansvarsfördelning och en enkelriktad samordning där finanspolitiken stödjer penningpolitiken, men inte tvärtom. Förslaget innebär inte heller en ökad samordning och en bättre politik vid bekämpning av hög inflation. Generella räntehöjningar är ett trubbigt verktyg som kanaliserar pengar från hårt skuldsatta hushåll och företag till storbanker samt minskar statens utrymme för framtidsinvesteringar.
Tidigare förslag ger antingen finans- eller penningpolitiken en alltför underordnad ställning och de angriper inte heller mer grundläggande problem i den ekonomiska politiken. Vi föreslår i stället en sammanhållen ekonomisk-politisk reform:
Penningpolitikens verktygslåda bör moderniseras. Det är ineffektivt att gå omvägen via privata banker för att stabilisera priserna. Omvägen leder till upptrissade bostadspriser, ekonomiska klyftor och ökad risk för finanskriser. Riksbanken bör i stället bygga upp sitt eget betalningssystem genom e-kronan. Penningpolitik kan då bedrivas direkt gentemot invånare, företag och offentlig sektor utan att berika bankerna som en sidoeffekt. Riksbanken kan fråntas samtliga hårt kritiserade verktyg och i stället dela ut nya pengar direkt till invånarnas e-kronkonton eller låna ut dem till en statlig investeringsbank genom obligationsköp.
En statlig investeringsbank bör införas som investerar i infrastruktur, energisystem och klimatomställning. Statliga investeringsbanker finns redan i flertalet OECD-länder. Banken bör finansiera sig på marknaden, ha ett långsiktigt krav på att inte gå med förlust samt inte begränsas av finanspolitiska ramverk. Riksbanken kan dock få ner investeringsbankens räntekostnader genom att köpa en viss andel av investeringsbankens obligationer. Notera att obligationsköpen sker av en oberoende centralbank inom ramen för inflationsmålet. Förslaget kan därför inte beskyllas för att förorda en inflationsdrivande ”monetär finansiering”. De offentliga investeringarna löser snarare upp flaskhalsar i produktionen, stabiliserar ekonomin, ökar produktiviteten och håller inflationstakten nere på lång sikt.
Vårt förslag om en samordnad ekonomisk politik har motsvarigheter i en internationell debatt som ännu inte fått fotfäste i Sverige. Med förslaget behöver en expansiv penningpolitik inte längre urskillningslöst subventionera allt som privata banker finner lönsamt. Riksbanken kan i stället gynna medborgarna och finansiera statliga investeringar. Den möjligheten skulle stärkas ytterligare om Riksbankens sekundära mål gavs större tyngd och utökades till att likt ECBs riktlinjer stödja den ekonomiska politiken i allmänhet.
Förslaget ökar finanspolitikens handlingsutrymme, men utan att hota Riksbankens oberoende, inflationsmålet eller undergräva riksdagens beskattningsmakt. Snarare stärks Riksbankens oberoende gentemot både politiker och banker. Den kommer varken att ha möjligheter eller behov av en penningpolitik som finansierar statens löpande utgifter genom köp av statsobligationer, gynnar banker eller ökar de ekonomiska klyftorna.
Målkonflikter är ofrånkomliga i den ekonomiska politiken. Men de kan mildras genom en reform som gör finans- och penningpolitiken mer jämställda och inriktade på att skapa en hållbar ekonomisk utveckling för det stora flertalet.
Lennart Erixon, professor i nationalekonomi, Stockholms universitet
Samuel Färdow Kazen, utredare, medlem i Positiva Pengar och International Movement for Monetary Reform
